Wooho igår ringde min mobil och det var barnhabiliteringen, ÄNTLIGEN har vi fått vår första tid därinne med Lucas. Nu kan det bara bli bättre, jag är helt övertygad om att vi kommer att se framsteg inom snar framtid när han väl får rätt hjälp och hjälpmedel. Det var verkligen veckans höjdpunkt och kompenserade upp allt jobbiga som finns just nu..

 

På tal om jobbigt, idag när jag ställde mig på vågen så visade den knappa 48 kg (kläder på dessutom) och jag bara känner mig så jäkla hopplös, när Lucas föddes för 6 månader sedan så vägde jag 64 kg, och ett halvår senare 48 kg?! Jag skäms över mig själv och min kropp just nu, men kan inget göra åt saken. Allt som varit kring Lucas och som dessutom fått förhållandet att svaja har minst sagt satt sina spår på mig. Men jag är envis och jag ska minsann gå upp i vikt, om inte för min egen skull så för Lucas skull så att han har en mamma som mår bra och är full av energi. 

 

Så ni som har bra tips på hur jag ska vända mitt liv till det bättre, GIVE ME!

 

Annars är det fortfarande upp-och ner, Lucas har sina perioder ibland där han totalvägrar maten, det är så himla jobbigt! Man känner sig så totalt maktlös, men man kämpar på...Nu i veckan var jag inne på ett ultraljud på buken för honom, dem hade ju en misstanke om förstorad lever, som om det inte räcker med det han har nu liksom?! Iallafall vi var därinne och Lucas var helt strålande, låg och var så glad och brydde sig inte alls om vad dem pysslade med, min lille kämpis! Jag har inte varit med om en fjärde del av vad Lucas har hunnit med på sina sex månader, helt otroligt vilken styrka han har! Jag hoppas på att få svar snart på ultraljudet, det värsta med allt detta kring Lucas är att behöva vänta, och dem som känner mig vet att jag verkligen hatar att vänta på svar. Men egenskapen att vänta har blivit bättre hos mig nu och jag har lite mer tålamod nu. Nästa undersökning framöver blir att ta ett nytt EEG, men det tar vi då och oroar oss inte för det nu!

 

Näe nu orkar jag inte skriva mer, men ha det bra alla!