I början av maj 2013 visade det ett starkt plus på stickan och vi skulle bli föräldrar! Veckorna flöt på bra och magen började sakta men säkert även växa. Som förstagångsförälder så trodde jag att min graviditet skulle bli problemfri och att det skulle vara lätt, men så blev det inte..Den 18 oktober så ramlade jag i en trapp och det var inget direkt farligt fall jag var med om, men som person är jag ganska försiktig av mig och jag var lite öm om magen så jag och min sambo beslutade oss för att åka in till förlossningen i Helsingborg och kolla upp det. Väl därinne så sattes ett ctg på mig och hjärtat tickade på fint och inget från fallet hade skadat vårt barn, otroligt skönt! Men det var inte allt, utan en läkare kom in och började mäta vår son inne i magen och varför det gjordes en mätning vet jag inte alls, men efter en stund så går läkaren ut från rummet och det dröjer en stund innan hon kommer in igen.

 

Beskedet blev att mätningen visade att vår son var för liten i magen för vad ett foster ska vara i den veckan som jag var (26+4). Vi fick en tid att komma tillbaka på tisdagen för att göra en ny mätning, mest för att dem ville dubbelkolla så det verkligen stämde. Tankarna efter det beskedet var många, hur pass liten är han? Kommer han att klara sig? Det var två av många frågor som man tänkte. På tisdagen så gjordes samma mätning om och det var samma besked, han är för liten. Då kunde läkarna säga att han var ca 25 procent mindre än vad han borde vara. Jag åkte in till sjukhuset av anledning att jag ramlade och åkte hem med vetskapen om att min bebis är för liten. Jag kan nu efteråt tänka att det måste ha varit ödet som gjorde att jag åkte in den helgen, annars kanske det inte hade uppmärksammats så pass tidigt. Vi fick inte så mycket svar den tisdagen, utan jag skulle återkomma dagen efter för mer uppföljning. 

Vår pojke blev allt sämre och sämre och de sista veckorna var som en dimma. Jag var i stort sett inlagd de sista fyra veckorna, många gånger var dem på väg att plocka ut han via kejsarsnitt, men vi fick till svars varje gång att dem skulle dra på det ytterliggare. Då kunde jag inte förstå varför, jag ville ju bara att min son skulle må bra men nu kan jag se att läkarna gjorde det bästa för honom och höll kvar han i magen så länge som möjligt och jag har ett evigt tack till dem. 

I början av december så blev läget värre för honom och flödet på navelsträngen hade nu blivit ännu värre. Jag fick enormt mycket stöd från både vänner och familj, och utan dem så hade förmodligen inte jag klarat det så bra som jag gjorde. 

Den 16 december togs beslutet att två dagar senare skulle vår son plockas ut i ett planerat kejsarsnitt. Läkarna var eniga om att han skulle få det bättre genom att plockas ut och en enorm lättnad föll över mig. Men samtidigt blev jag rädd, jag visste att han var för liten och var inom ramen för ett prematurbarn, hade dåliga värden på navelsträngen och att hans ventrikel i hjärnan var utvidgad. Hur skulle allt sluta?

Men tack och lov så slutade allt bättre än förväntat, den 18 december 08.32 kom vår son Lucas till världen i vecka 35+2 och vägde 1965 gram och var 44 cm lång. Han var det finaste som jag sett, och behövde inte hamna i kuvös (som läkarna hade sagt att det fanns en chans för) utan han låg på värmebädd i några dagar och sondmatades de första dygnen sen klarade han av att äta själv. Jag är enormt och evigt tacksam för all hjälp vi fick från obstetriska mottagningen på Helsingborgs sjukhus, från perinatalavdelningen och sen slutligen från neonatalavdelningen.