Lucas var så stark efter kejsarsnittet att han behövde bara vara på neonatalavdelning i 10 dagar. Under dessa 10 dagar så gjordes ett uppföljande ultraljud på hans hjärna eftersom det hade visat under graviditeten att hans ventriklar var något utvidgade, men det höll sig hyfsat bra och ökade inte. Lucas var en väldigt snäll pojke i början, sov och verkade vara som vilket annat barn som helst.

 

Men efter ca två månader kom mina första misstankar att något inte stämde med honom. Han tittade aldrig på mig, som nybliven mamma är det en av viktgaste bitarna att få, tror just det är av den anledning att man blir bekräftad. För vår del så kom aldrig det, hur mycket vi än försökte möta hans blick så fäste han aldrig blicken. Det var som att han inte såg något, jag berättade detta för både BVC och vår läkare inne på neonatal, men eftersom han var för tidigt född så avvaktade man med att undersöka detta vidare utan istället ge han chans att komma ikapp utvecklingsmässigt. Men för varje dag som gick så ökade frustrationen hos mig, jag visste att det var något som inte stämde. Under denna perioden så fick Lucas även kraftiga utslag på kroppen som visade sig vara komjölksallergi, han fick en annan mat och vi som föräldrar kämpade med att försöka få i han mat. 

 

Dagarna innan den 1 april märkte jag av på Lucas att han började att äta sämre och började hosta och fick ganska svårt med andingen. Tisdagen den 1 april så bestämde jag mig för att ringa till barnmottagningen i Ängelholm och boka in en läkartid, Lucas hade inte fått behålla någon mat alls den natten/morgonen. Jag fick en tid kl 10 och väl när jag kom dit så lyssnade läkaren på honom men tyckte inte just då att han lät särskilt ansträngd. Dem tog en vikt på han som var ca 4900 (samma vikt som han hade haft i mars) och just det bekymrade läkarnen. Men efter en stund så började Lucas bli hungrig så jag tänkte då försöker jag ge honom så kan läkaren se om han får behålla det. Lucas får knappt i sig 90 ml och sen går allt så jäkla snabbt, han kräks upp allt och får svårt att andas.

 

Läkaren trycker på larmknappen och fullt av sköterskor och läkare kommer inrusande i rummet och dem ger Lucas syrgas och inhalerar honom. Hela min kropp skakade och nu vart jag riktigt jäkla rädd. Läkarna bestämmer sig för att ringa en ambulans så Lucas fick åka in till barnakuten. Jag får tag på min fostermamma och ber henne åka hem och hämta Christoffer medans jag åkte med Lucas i ambulansen. Resan in till sjukhuset gick snabbt och vi blir ganska snabbt omhändertagna inne på sjukhuset. Jag försöker få i Lucas ersättning men han bara kräker upp det lika snabbt igen, vi blir inlagda på avdelningen. När läkarna gör undersökning på honom så börjar dem fundera över hans syn och jag berättar då att han aldrig har tittat på oss eller på leksaker och följer inget med blicken. Återigen här så åker man in till sjukhuset av en anledning med sonen, men då upptäcks mer. 

 

Läkarna tar prover på Lucas och dagen efter visar det sig att han har fått RS-virus. Men personalen på sjukhuset är inte så jättebekymrad över just det, utan vi var på rätt ställe för att få vård och det enda man kan göra är att vänta ut viruset ur kroppen utan deras bekymmer ligger just på synen. Hela min värld stannade de dagarna vi var inlagda på sjukhuset, man levde i hopp och förtvivland, man hade både rs-viruset att bekämpa och sen att det fanns en misstanke att något inte stämde med Lucas. Lucas fick ta massa prover, göra en EEG och till sist så beställdes en magnetröntgen som Lucas genomgick fredagen den 4 april, redan då förstod jag att vår lille pojke var sjuk. Läkarna ville inte ge oss för mycket svar efter magnetröntgen, men dem kunde säga att det var avvikande från hur det skulle se ut och dem skulle skicka bilderna till specialister inom neurologi i Lund som skulle kolla noggrannare på dem. 

 

I samma veva så insjunkade Lucas svårt i RS-viruset, han flyttades upp till neonatalavdelningen och blev uppkopplad i CPAP, det var oerhört svårt att se på hur sjuk han var och att hans liv hängde i en skör tråd. Lucas behövde CPAP i ca ett dygn, sen vände det och sakta blev det bättre och tillslut så klarade han sig bra med syrgasgrimma. Lucas blev bättre och bättre för varje dag som gick, men dem behöll han kvar på sjukhuset för nu hade en utredning om det här med hans syn och hjärna kommit igång och dem tog massa prover på honom. Den 11 april fick vi åka hem, men vi var fortfarande inskrivna i väntan på att vi skulle på läkarsamtal den 22 april. 

 

Hela denna perioden är som en dimma för mig, men jag har försökt berätta så gott jag kan. Lucas är en väldigt stark kämpe och har många gånger förvånat oss och jag hoppas att han gör det i framtiden med.