Lucas är snart fem månader gammal, men ofta blir jag så ledsen av hur allt har varit och faktiskt fortfarande är.

Jag kan gråta från ingenstans och känna mig totalt nere av allt som hände med Lucas när jag väntade honom. Alla dem veckorna som var osäkra och läkarna visste inte hur allt skulle bli, då var jag ständigt uppe i högvarv och nu fortfarande långt efteråt så kan jag känna mig så ledsen, nästan som en slags sorg över hur allt var då. Jag kan känna att allt är så jäkla orättvisst, självklart önskar jag inte ens min värsta fiende att uppleva det som vi har upplevt tillsammans med Lucas, men räckte det inte att han mådde dåligt i magen och kom tidigt? Kunde inte han ha fått skonats från resten som har kommit nu efter, allt som har med hans hjärna och syn. Hur mycket ska ett barn vara med om? Känslan av att jag är arg och ledsen finns där hela tiden mer eller mindre i bakgrunden. 

 

När försvinner dem känslorna? Han mår ju bra trots alla omständigheter och ligger just nu bredvid mig och sover. Jag längtar till den dagen jag slipper vara ledsen och kan glädjas åt allt istället. 

 

En låt som jag ofta brukar lyssna på är Blind Alley med "In your hand", den låten handlar om en familj som fick deras barn 10 veckor för tidigt, dock kom "bara" Lucas 5 veckor tidigare, men redan i vecka 26+4 så skickades jag till Lund och läget var inte alls bra. Låter berör mig och nedan kan ni läsa ett utdrag ur texten. 

" I´ve been with you day and night 
They can´t promise any miracles 
but you´re putting up a fight

I don´t know why all this happened 
and if I did something bad 
All the plans and expectations 
are just something that we had

Please be strong and stay with us 
We love you endlessly 
Don´t you leave - we need you here 
- your family". 

Här finns låten i sin helhelt: 

https://www.youtube.com/watch?v=iAiUEXR3QIU&list=FLXuSuZQ8HMY1r9_7sTrFbPA